Av Claes G. Ryn,
Emeritus Professor of Politics, Distinguished Senior Scholar, Center for the Study of Statesmanship, The Catholic University of America, Editor Emeritus, Humanitas.
Ur ett brev 23 december 2024
Grattis igen till utgivningen av denna din första roman. Jag började bekanta mig med den snart efter återkomsten till USA. Jag vill gärna säga något om den men misstänker, att jag, som tillhör en helt annan generation än du, kanske inte är rätt person att göra rättvisa åt den. Jag måste erkänna, att jag är den sorts läsare som i en roman ganska snart vill veta ungefär vart jag är på väg, vem som är vem, vem som heter vad, och vem som säger och gör vad. Utan författarens hjälp har jag svårt att hålla isär ännu okända personer. När jag började läsa din romanen hade jag just den sortens problem och hade litet svårt att få grepp om den. Konversationen var också, ja, ibland, trivial. "Annika, vill du ha mer kaffe?" och liknande. Jag undrade varför författaren ville att jag skulle dras in i denna vardagsrealism. Med tiden fälldes det då och då korta kommentarer som kunde låta viktiga men vars innnebörd var svårtolkade för mig antingen eftersom sammanhanget var oklart ellert för att jag inte normalt bor i Sverige. Dialogen visade att dessa kvinnor brottades med ordentliga livsproblem och att de i största allmänhet var mer eller mindre missnöjda. Men de verkade också omogna, desorienterade, flackande och viljelösa, vilket gjorde det svårt för mig att riktigt engagera mig i deras samtal och små utbrott, särskilt som problemet "vem säger vad" ofta återvände. Varför var det viktigt, att jag skulle känna empati med dessa personer och hänga med i hur deras humör växlade? Jag läste dock vidare då och då och gissade att syftet med berättelsen med tiden skulle uppenbaras. När jag efter ett längre uppehåll återvände till romanen hade jag på allvar börjat undra, om det varit något fel på hur jag läst tidigare. Kanske författaren avsett att hos läsaren inpränta just den sorts syn på dessa kvinnor som jag beskrivit? Läsaren behövde bli ordentligt bekant med livet sådant det upplevs av genomsnittliga, normalbegåvade men förvirrade och lealösa svenskor. Jag började läsa om och tyckte mig här ha funnitt en tråd. Dessa kvinnor skulle nog illustrera den situation i vilken "borgerliga" och andra ekonomiskt rätt välmående svenskar antas befinna sig. De vantrivs eller är deprimerade men skaffar sig små förströelser. Samhället, media, skolorna, deras familjer--ja, kulturlivet i allmänhet--har alltså inte gett dem meningsfulla hållbara livsmål utan bara ofruktbara önskedrömmar och nycker, och detta har gjort dem vilsna, slappa, självupptagna, fantasilösa och--kanske av ilska över sin livssituation--rentav våldsbenägna. Det spelar i romanen kanske inte så stor roll vem som är vem, så att jag på denna punkt ansträngt mig i onödan. Det rör sig nog om olika sidor av en och samma oföretagsamma och impulsdrivna personlighetstyp. Jag kommer att tänka på Platons beskrivning av vad han i dialogen Staten kallar den "demokratiska" människan. Denna människa flaxar mellan impuser, prövar på än det ena, än det andra utan stadga och övergripande mål. Denna personlighetstyp är enligt Platon nära besläktad med den "tyranniska", absolut hänsynslösa människan, som låtit det diaboliska ta kontrollen över personligheten. Man anar i en av dina kvinnor en quasi-Nietzscheansk upproriskhet, men man känner på sig, att det inte kommer att bli något av den heller eller att det bara blir någon sorts inbilsk kriminalitet. Det rycker hit och dit i dessa kvinnor. Viljelösheten har blivit så kronisk, att en genuin uppryckning verkar utesluten. När en av kvinnorna svimmar, ja, mer än en gång, och naturligtvis snarast borde tas till nödintaget visar sig de andra kvinnorna vara vimsiga, föraktligt obeslutsamma och bekväma av sig. På nödnumret får de till på köpet medicinskt helt inkompetenta råd. Telefonisten skall väl på grund av resursbrist avstyra så många ambulansuttryckningar som möjligt. Vad vi i din roman tycks få erfara är förhållandet mellan människor i ett samhälle som fastnat i ett andligt undermåligt liv och som inte förmår höja sig mot något bättre, utom kanske sprattlande, sporadiskt och tillfälligt. Slutraderna i romanen säger, att det vi fått uppleva kommer att fortsätta ungefär som tidigare. Dessa kvinnor torde vara en studie i hur människor som i och för sig inte saknar färdigheter och möjligheter fastnat i en kronisk livskris, detta därför att de som anger tonen i deras samhälle inte har insikten och kvalifikationerna att hjälpa dem, inspirera dem, till något bättre. Din roman synes mig eftertryckligt illustrera, att det svenska (europeiska?) samhället ryckt undan grunden för ett i djupare mening tillfredsställande liv. Det är plågsamt att ställas inför denna självupptagna, uttråkade, virriga livshållning, men mycket är vunnet om en som du kan få andra att inse behovet av en genomgripande uppryktning.